Skillnad mellan versioner av "2014-07-13 Ruändan och Evagraven"

Versionen från 12 maj 2020 kl. 22.32

Första dagen på vår fjällvistelse var tyvärr den sista dagen med bra väder innan det skulle bli ostadigare. Därför fanns det vissa funderingar på att den planerade huvudturen för i år, till Blåstöten, skulle göras idag. Dock känner man sig alltid en aning trött dagen efter en lång resa, så det fick bli en lindrigare utfärd till Ruändan, som ligger på den östra spetsen av Flatruetmassivet. Vi åkte norrut via Mittådalen till Messlingen, och därefter in på en mindre betalväg...

...till Ruvallen.

Därifrån blev det promenad genom skogen.

Vid Ruändan kan man inte bara betrakta utsikten, utan även hällmålningar som anses vara mer än 4000 år gamla.

En närbild på dem.

På utsikten blev det naturligtvis också några bilder. Här ser man norrut.

Vy mot öster, sjön som syns är Över-Särvsjön.

Där bakom skymtar även Skorvdalsfjället vid Vemdalen, vars topp vi besökte sommaren 2012.

I sydost ser man Sonfjället sticka fram.

Vid Ruändan finns även två kanjoner, och vi bestämde oss för att gå till den största. Stigen dit ledde upp på kalfjället.

Där borta ligger Blåstöten, förhoppningsvis tar vi oss dit om några dagar.

Ånnfjällets taggiga form är lätt att känna igen.

Från stigen tog jag en liten avstickare till Ruändans topp.

Den är toppen är 951 meter över havet, ingen märkvärdig höjd men ändå bra utsikt.

Härjångsstöten är också ganska lätt att känna igen på sitt mönster av snöfläckar.

Åt väster fortsätter Flatruetmassivet...

...och där bakom tittar Helags fram.

Ånnfjället och Blåstöten igen.

Blåstöten är något högre än grannen Ånnfjället, och betydligt mer svårtillgänglig.

Efter en stund var vi framme vid början på kanjonen, som heter Evagraven. Enligt uppgift är den ungefär 800 meter lång.

På sina håll är den rätt så djup, och vid kanterna finns det lösa stenblock som man inte vill trampa på.

Vi gick nedför fjället längs med hela kanjonen, och här har vi kommit till dess slut.

Sedan blev det skogsstig igen.

Innan vi åkte tillbaka till Ljusnedal skulle det även hinnas med ett besök på själva Flatruet. Med undertecknad vid ratten gasade vi upp på landets högst belägna allmänna väg, som dessutom var nygrusad bara för vår skull (eller kanske inte).

Kvällssol på Blåstöten och Ånnfjället.

Där uppe vill jag stå innan fjällveckan är slut...

...och där uppe har jag stått sommaren 2009.

Vy norrut mot Ljungdalsfjällen.

Flatruets högsta punkt Gaske Miesehketjahke är den enda fjälltopp jag har besökt på vintern men inte på sommaren.

Till sist några avslutande bilder på Helagsfjället innan vi åkte tillbaka för att inta en sen middag.