Skillnad mellan versioner av "2009-08-06 Storsylen"

Versionen från 10 februari 2020 kl. 20.55

Det stora målet under den här fjällresan var att besöka Sylarna, och eftersom vädret verkade bli bäst denna dag begav jag och min pappa oss västerut.

Här passerar vi gränsen till Norge, och mittstrecken blir gula.

Vi tog en kort rast på ett ställe med bra utsikt från vägen.

Där borta ligger Sylarna och väntar.

Efter ett tag var det grusväg...

...till Nedalshytta, där vi parkerade. Här ser man bort mot Nordskarsfjellet.

Lunch intogs och cyklarna lastades.

För att komma upp på fjällheden släpade vi upp cyklarna för den här backen, vilket tog lite på krafterna.

Nordskarsfjellet och grusvägen som vi kom på.

Till vänster här syns Bandaklumpen, som man måste passera för att komma in mot Storsylen.

Först var det utmärkt cykelväg...

...men stigen förgrenades, och den väg vi valde blev allt stenigare. Med tiden blev det helt omöjligt att cykla. När vi var förbi Bandaklumpen syntes Storsylens topp mellan kullarna. Vi släpade vidare på cyklarna...

...tills vi äntligen kunde lämna dem...

...och vandra in i "grytan" mot fjället.

En snöfläck med ett gäng renar på.

Här var det rätt lerigt.

Vi gick förbi den lilla sjön Syltjønna.

Storsylen tornar upp sig som en 700 meter hög vägg.

Nu börjar det strax luta uppför.

Efter en stund hade man en fin vy över Syltjønna.

Vi kämpade på i branten, detta var i särklass den mest arbetsamma stigningen jag har varit med om.

Ännu högre upp...

...och till sist kom vi upp på bergskammen.

Där borta sticker toppen upp som en syl. Bergskedjan har verkligen ett passande namn.

På ostsidan ligger en glaciär, och när man kommer upp på kammen möts man av ett kraftigt brus från alla små vattendrag.

Där borta är Lillsylen, som ligger i Sverige.

Gränsen går rakt över bergskammen, och som bevis på det finns det ett riksröse.

Vi började gå den sista biten mot toppen, som ligger några meter in i Norge.

Efter mycket slit och svett kunde vi till slut konstatera att vi var på Storsylens topp.

1762 meter över havet.

Några ord skrevs i gästboken.

Utsikten var utan tvekan värd all möda.

Nordskarsfjellet ser inte så högt ut längre.

Sylarna har verkligen ett speciellt utseende jämfört med närbelägna fjäll. Det vore kul att gå lite mer på alla bergskammar någon gång.

Där borta ligger Helags!

Det är fortfarande lite högre med sina 1797 meter.

Så här ser det ut österut.

Någonstans här är Sylarnas fjällstation.

Där har vi den!

Det här fjället i norr var också rätt snyggt. Kanske heter det Fiskåhöjden, men jag är inte riktigt säker.

Här ser vi västerut, längre in i Norge.

Eftersom klockan var mycket började vi gå neråt, och passerade riksröset igen.

Lillsylen framför oss...

...och Storsylen bakom.

Hej då för den här gången, men förr eller senare är jag nog tillbaka.

Det var så brant att man inte heller på nervägen kunde gå på ett avslappnat sätt.

Toppen blir allt mer avlägsen.

Snart nere!

Återigen kunde vi beskåda det imponerade fjället nerifrån.

Svalka sig med lite snö kunde man också.

Vi gick vidare...

...och lämnade snart "grytan".

Här går leden vidare åt nordväst.

Dit skulle dock inte vi. Efter att ha lastat cyklarna fortsatte vi söderut.

Denna gång valde vi en mer lättcyklad väg, som inte var lika tidsödande. Med tiden sjönk både solen och temperaturen. Dagen blev till kväll...

...som blev till natt.

Att vandra i mörker var också trevligt, men en gång höll vi på att tappa bort stigen.

Den sista biten ner till parkeringen blev lite trasslig, och vi gjorde varsin rejäl vurpa innan vi var framme.

Det bar av på de norska vägarna igen.

På vägen mot gränsen hade mittstrecken målats vita medan vi var borta, såvida nattmörkret inte fick dem att se vita ut på något sätt.

Till sist var vi åter vid stugan och åt middag klockan 1:30, nytt rekord i sen middag.