Skillnad mellan versioner av "2018-02-22 Fonnfjället runt"

Nuvarande version från 12 maj 2020 kl. 21.33

Vi fick en fjällvecka med mycket moln och dimma, vilket är lite tråkigt eftersom det ju är utsikt man vill ha i fjällen. Den här dagen var den enda då vädret skulle kunna bli en aning klarare, så till den här dagen sparade vi den tur som skulle erbjuda bäst utsikt mot Sömlingshågna. Vädret började åtminstone bra, med trevligt solsken...

...och sikt mot Fjätervålen från stugan.

Min och min pappas plan för dagen var att följa leden mot Sömlingshågna så långt att vi kunde ta några bilder på fjället, och därefter vända tillbaka. Det finns även en 17-kilometers led som går runt hela Fonnfjället, men vi hade inte planerat att åka hela den rundan. Här passerar vi myren norr om Storfjäten, och Fonnfjället tornar upp sig.

Vi stakade oss upp längs Kilspåret till Fonnvallen, där det bjöds en viss utsikt även om molnen började tätna.

Nipfjällets topp går även under namnet Molnet, och här ser man anledningen.

Fjätervålen var alltjämt framme...

...liksom Stor-Uckuvålen.

Här är vi på väg längs med Fonnfjället, och följer den kryssmärkta leden som snart ska vika åt vänster mot Sömlingshågna och Lofsdalen. De preparerade skidspåren leder dock nedåt åt höger, längs leden Kroppbäckkölen runt, och tillbaka till Storfjäten. Med andra ord fick vi efter ett tag lämna skidspåren och pulsa i skoterspåren...

...och när vi kom över kanten mot Sömlingshågna fann vi till vår besvikelse att dess topp också var i moln. På vägen mötte vi dessutom en familj från Blekinge som var i färd med att åka hela varvet runt Fonnfjället, fast i motsatt riktning. Även för vår del blev frestelsen för stark, så istället för att vända svängde vi vänster...

...och gav oss ut på nya äventyr! Det var svag utförsbacke och friåkningssspår som den blekingska familjen hade plogat upp.

Vid vissa tillfällen gick det faktiskt att se Sömlingshågna nästan helt utan moln på toppen.

Här syns den branta bergssidan där jag och min pappa tog oss upp i somras, och där vi dessutom träffade på en huggorm som väste åt oss.

Så småningom började vi komma ner mot trädgränsen...

...och när vi åkt ganska länge var vi framme vid Kölstugan, som byggts av stugägare i Storfjäten. Där inne fanns bord och bänkar samt en kamin med ved.

Efter intag av te och macka bar det av vidare ner mot skogen i det avtagande dagsljuset.

Här var sista chansen till utsikt innan den riktiga utförslöpan började, så jag stannade och tog några bilder.

Till vänster Fjätervålen och till höger Städjan...

...som har huvudet i molnen.

Därefter gick det i en rasande fart nedför backarna till Storfjäten. Tillbaka vid stugan tog jag en avslutande bild på Städjans topp i solnedgången.