Skillnad mellan versioner av "2017-07-31 Sömlingshågna"

Nuvarande version från 12 maj 2020 kl. 21.32

Vädret är alltid en svårbedömd faktor när man är i fjällen. Idag spåddes det regn på morgonen och därefter uppklarnande mitt på dagen. Jag och min pappa chansade på att ge oss iväg på långturen mot Sömlingshågna, men när vi startade i Storfjäten var det fortfarande mulet och blött.

Lyckligtvis började dock solen titta fram ungefär samtidigt som vi kunde skymta Sömlingshågna i norr.

Detta är ett ovanligt brant fjäll för att vara i Sveriges sydliga fjälltrakter. Toppen är längst till höger sett från det här hållet.

Molnen kom och gick, men ibland badade fjället i solljus, och då var jag förstås tvungen att ta en bild till.

Här börjar vi närma oss. Vid fjället finns en liten sjö som heter Hågntjärn, och där ligger även en obemannad raststuga. Vi bestämde oss för att gå längs med fjällsidan och sedan upp från den vänstra sidan, där det är något mindre brant.

Efter ca 8,5 kilometers vandring var vi framme vid stugorna.

Härifrån fortsätter ett par olika leder mot Lofsdalen, men dit skulle vi inte. Notera även solcellspanelen vid det högra huset.

Vi passerade Hågntjärn...

...och när vi hade gått förbi nästan hela fjället började vi arbeta oss uppför. Eftersom vi dock hade varit lite för snabba med att vika av från stigen blev det ändå en ganska brant sluttning vi hamnade i. När jag precis hade kommit igenom snårskogen högre jag ett konstigt väsande ljud bredvid mig, och där låg minsann en huggorm! Det blev aldrig någon bild på ormen eftersom jag inte ville släppa den med blicken förrän jag var på behörigt avstånd. Detta var något att ha i åtanke, för att bli ormbiten när man är en mil från närmaste väg är ju ingen höjdare...

Vi kämpade oss uppåt...

...mot krönet där den värsta branten tar slut.

Bakåt var det trevlig utsikt mot Sølen....

...och tittade man nedåt såg det ut så här.

Där nere ligger Hågntjärn. Stundtals var det nästan en blandning av klättring och vandring. Ganska häftigt att uppleva sådan här högfjällsliknande natur på ett vanligt, okänt fjäll som inte ens är 1200 meter högt.

Äntligen uppe på bergskammen!

Samtidigt hade några regnskurar dykt upp i fjärran.

Det låga fjället här är Fjätervålen, och nedanför ligger stugområdet där vi hyr stuga denna vecka. Längre bort syns Städjan, där vi var uppe för länge sedan, innan jag började fota med digitalkamera.

När vi väl var uppe på den flacka delen gick det snabbt att gå den sista biten till toppen.

Efter te och macka valde vi att gå ned på den norra sidan, alltså inte samma väg som vi hade kommit upp på fjället.

Här ser man mot Lofsdalen och Hovärken, och som synes börjar det bli regnigt på riktigt där i norr.

Ett tag var vi oroliga att regnvädret skulle dra in över oss, men lyckligtvis drog det förbi längre norrut. Vi gick ned längs kammen och vek av åt höger när det började plana ut.

Nu var vi norr om raststugorna, så vi fick gå förbi fjällets östra sida för att komma tillbaka till dem.

Ett tag hade vi funderingar på att gå rakt upp från stugorna, i det allra brantaste området, men det var nog lika bra att vi inte provade det.

Nu nalkas vi åter stugorna...

...och därifrån var det bara att trava på de 8,5 kilometerna till Storfjäten.

Eftermiddagssol på Sömlingshågna. Vi gick alltså upp på den vänstra sidan och ned på baksidan av den högra änden.

En närbild på toppen igen.

Hej då och tack för den här gången.

Lite ostadigt väder var det, och en regnbåge bjöds vi också på medan vi gick.

Den sista matsäcken intogs vid en kortare rast i närheten av Fonnvallen...

...och lite senare närmade vi oss åter bilen vid Storfjäten, drygt sju timmar efter att vi började gå därifrån.