Hoppa till: navigering, sök

2020-08-11 Brattriet


Version från den 22 oktober 2021 kl. 22.59 av Tommy (Diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)

Då var det dags för veckans längsta tur, till det svårtillgängliga Brattriet. Jag och min pappa färdades söderut mot Tännäs, och när vi passerade Funäsdalen fick det bli ett stopp för att fota Trönderbilene 5161.

 

Det var inte givet på förhand vilken som är den bästa vägen till Brattriet. Vi valde mellan att närma oss fjället från nordost via Urgnäset - Fjällsätern och att ta en sydligare väg via Käringsjövallen - Fiskbäckvallen. Den senare vägen är enligt kartan torrare men längre, och därför föll valet på den förstnämnda. Här har vi precis parkerat intill vägbommen vid Urgnäset, och ska byta till nästa färdmedel. Nytt för i år är att vi har gjort i ordning en gammal moppe som har stått i många år, och tanken var att min pappa skulle köra moppen medan jag skulle åka efter på cykeln genom att hålla i repet. Det funkade bra så länge det var plant, men när det började gå uppför visade sig moppens slungkoppling vara alltför ineffektiv. Det slutade med att vi ändå fick använda muskelkraft för att ta oss och åkdonen uppför backarna till Fjällsätern.

 

Cykel och moppe låstes, varefter vi gav oss ut i vildmarken. På kartan har man ritat en "lämplig färdväg, omarkerad" söderut från Fjällsätern genom ett stort myrområde. Att vägen var omarkerad stämde bra, och så fort vi kom ut på myren var även alla spår av vandringsväg borta. Långt där borta, längst till höger i bild, skymtar Brattriets topp. I detta område rör sig också Härjedalens myskoxar, så det gäller att vara på sin vakt även om de brukar vara längre västerut på sommaren.

 

Vi gjorde vårt bästa för att undvika de blötaste partierna, men trots detta kunde man inte undvika att få in vatten i skorna. Till råga på allt höll vi inte den kurs som var utritad på kartan, vilket gjorde att vår väg genom den tungtrampade myren blev ännu längre. Efter en timmes klafsande fick vi äntligen fast mark under fötterna igen, men hade fortfarande en bra bit kvar till toppen.

 

Nu väntade vandring utmed Fiskbäcksvålens norra sluttning, som är tämligen stenig och kuperad. Marktypen i området kallas Rogenmorän, vilket består av otaliga åsar skapade av inlandsisen samt massor av stenblock. Från sluttningen hade vi utsikt norrut mot Rödfjället, som ju besöktes tidigare i veckan. Toppen längst till vänster är den högsta.

 

Medan vi gick började vi även fundera på hur vi skulle gå på tillbakavägen. För att slippa passera den hopplösa myren igen planerade vi att ta en nordligare väg, ner till Urgtjärnarna och därifrån vidare till Fjällsätern...

 

...men först gällde det att komma upp på fjället. Här har vi äntligen tagit oss fram till Brattriets fot och stigningen mot toppen börjar.

 

Vi kan fortfarande inte se över Rödfjället, men det dröjer inte så länge till...

 

...för nu är Brattriets toppröse äntligen i sikte! Vi hade bara gått en knapp mil från Fjällsätern, men det tog tre och en halv timme på grund av den svårvandrade terrängen.

 

 

Rogen breder ut sig i söder...

 

...i öster skymtar Sonfjället...

 

..och i norr ser vi nu över fjällen närmast Tänndalsvallen. Skarsfjället, Sylarna och Helags avtecknar sig i fjärran. Vi är på 1276 m.ö.h. och därmed några tiotal meter över Rödfjällets höjd.

 

Brattriets topp känns som ett ställe där det inte är folk så värst ofta. Här har vi dock en annan kompis som kom travande medan vi avnjöt vårt fika.

 

Därefter var det dags att verkställa vår plan för återvägen. Vi tänkte oss att först gå ner samma väg som vi kommit upp, för att sedan vika av norrut och sikta på stugan vid den ostligaste av Urgtjärnarna. Därifrån skulle det enligt kartan finnas en stig tillbaka till Fjällsätern.

 

Nedstigningen har börjat, och rakt framför oss ligger Fiskbäckvålens sluttning, från vilken vi ska följa en ås som leder ned mot rätt tjärn.

 

När solen sjunker och man har långt kvar att gå känns det förstås lite ansträngande, men samtidigt går det inte att undvika att njuta. Det är en speciell känsla när man i princip bara ser natur åt alla håll, samtidigt som det förmodligen inte finns några fler personer inom många kilometers radie. Det känns som att man är på rätt plats vid rätt tidpunkt och får se något som alla andra missar.

 

Här har Urgtjärnarna kommit lite närmare, och vi är på väg mot den som är längst till höger i bild.

 

Nu är vi nere i svackan mellan Brattriet och Fiskbäckvålen.

 

Ett ensamt träd på fjällheden. Man kan undra hur gammalt det är, för här på kalfjället växer träden inte fort.

 

Så småningom var vi framme vid rätt moränås, som vi följde ner mot tjärnen...

 

...och en stund senare kunde vi se stugan på nära håll.

 

Klockan går och vi borde egentligen göra detsamma, men först måste man ta några bilder!

 

Där uppe var vi för ett par timmar sedan.

 

Här är det onekligen ett ostört läge, om inte myskoxarna kommer på besök förstås.

 

Den stig som enligt kartan skulle utgå från stugan kunde vi dock inte se något spår av. Vi kände oss rejält lurade när vi insåg att vi nog skulle få ta oss fram även de sista fyra kilometerna i obanad terräng, men när vi tog en avstickare för att undvika en våtmark fick vi syn på den tämligen diffusa stigen. Där underlaget var torrt gick stigen att se, men i blötare partier där varje vandrare tar sin egen väg försvann stigen och man fick hitta den igen på andra sidan blötan.

 

Med tiden kom vi fram till bäcken Urgan, som vi följde...

 

...till dess att vi åter nalkades Fjällsätern!

 

Nästan åtta timmar efter att vi lämnade cykeln och moppen kunde vi åter säga hej till dem. Efter detta var det "bara" att susa nedför backarna till Urgnäset, och därifrån köra tillbaka till stugan och den väntande middagen.