Skillnad mellan versioner av "2018-08-02 Sølen"

Nuvarande version från 12 maj 2020 kl. 22.33

Vädret på andra sidan gränsen har varit svårbedömt denna vecka, men idag chansade jag och min pappa på att ge oss av till det höga fjället Sølen. Först väntade 10 mils körning från Gammelsätervallen till Gravåsen.

Det här stället heter Elvbrua, med en vägbro som består av ett metallgaller.

Sista biten är det betalväg...

...och snart var det dags att ge sig ut på plattfötterna för en dryg mils vandring till toppen.

Där borta ligger vårt mål!

Leden går i en lång båge över kalfjället för att till slut dyka ned mot sjön Skardstjønna på 1196 meters höjd.

Därefter börjar stigningen på ca 550 höjdmeter till toppen. Här är några av dessa meter avverkade.

Enligt väderprognosen skulle molntäcket tätna mitt på dagen för att sedan luckras upp igen. På vägen upp såg vi molnbasen sänkas och hoppades hinna till toppen innan den var insvept i moln, men tyvärr...

Ibland kom dock toppen fram, men bara tillfälligt.

Härifrån kom vi gående. Sjön ligger bakom den höjd som ses närmast i bild, och leden går i sluttningen på vänstersidan runt höjden.

Vi stånkade på, och till slut kunde vi ana toppröset inne i molnet.

Framme! Med 1755 m.ö.h. är detta den tredje högsta topp jag har varit på, efter Helags och Storsylen.

Det här fjället har lika branta stup som Storsylen, och på sina håll nästan ännu värre. Det är en märklig känsla att stå vid kanten och titta in i dimman när man vet att det finns 700 meter luft nedanför.

Lite längre bort på kammen finns ett till röse, och det gäller att sätta fötterna rätt eftersom leden dit går precis bredvid stupet...

Vi satte oss och intog matsäcken medan vi väntade på bättre väder. Någon gång ibland syntes en glugg i molnen, som dock snabbt täpptes igen. Till sist kom dock belöningen för vår uthållighet när hela väggen av moln drog undan på en gång!

Äntligen lite utsikt! Här tittar vi mot nordost, med sjöarna Sølensjøen närmast och Femunden längre bort.

Västerut ser man längre in i Norge.

Detta är Tron, som har bilväg ända till toppen. Där var vi uppe 2010.

När man är inne i ett moln har man som sagt ingen känsla för hur högt stupet är, men när molnen drar bort syns det tydligt. Närmare kanten än så här vågade jag inte gå...

Vi sa hej då till det norra röset...

...och gick tillbaka till toppröset.

Så här ser det ut åt andra hållet.

Några kråkfötter skrevs i gästboken...

...innan vandringen nedåt började.

Städjan lurar i fjärran, vädret i Sverige såg inte ut att vara så mycket bättre än här.

Snart närmade vi oss Skardstjønna igen...

...där vi tog en kortare rast. Min svit med bad varje dag hade hållit så här långt, och jag bestämde mig för att ta ett dopp och förlänga sviten med ytterligare en dag. Regnbyxorna fick duga som badbyxor, och jag tog mig i även om det sannerligen inte var varmt...

En kort stund föll några av dagens få solstrålar på toppen. Nu skulle man ha varit där uppe...

...men vi var också tvungna att tänka på att vi hade en mil till parkeringen där middagen väntade.

Kvällsljus på fjällheden, vackert måste jag säga. Bland det bästa med långa fjällvandringar är att man får se fjällen i dagsljus, kvällsmörker och allting däremellan.

Efter mycket trampande passerade vi en skylt som förkunnade att vi bara hade en kilometer kvar. Den skylten måste ha varit felplacerad, för den sista kilometern tog sanslöst lång tid att gå...

Till sist var vi ändå tillbaka, och kunde duka upp vår medhavda middag i det tilltagande mörkret. Efter att ha fyllt magarna var det bara att tacka Sølenmassivet för ett trevligt besök (som dock hade kunnat vara lite soligare) och susa tillbaka mot Gammelsätervallen.