Skillnad mellan versioner av "2017-08-03 Hovärken"

Nuvarande version från 12 maj 2020 kl. 22.32

Bättre väder igen, så nu begav vi oss till Lofsdalen för att besöka Hovärken. Promenaden till fjället gick omväxlande på spångar...

...stigar...

...och grusväg.

Lite utsikt över Lofsdalen och Lofssjön...

...och så Sølen ännu en gång.

Hovärken är tyvärr ett ganska exploaterat fjäll med gott om liftar, master och andra mojänger. Vi såg även en bil på väg nedför branten, skönt att den inte skulle upp samtidigt som oss.

Här har vi kommit upp till masterna...

...och strax intill ligger toppröset. Med sina 1125 m.ö.h. blev detta den näst högsta toppen för oss i år, inte direkt några högfjällsturer den här gången.

I norr har man trevlig utsikt mot Sonfjället.

Så här ser det ut åt öster. Hovärken sluttar väldigt brant på den här sidan.

Utsikt söderut...

...mot Sömlingshågna. Det är något närmare dit från Lofsdalen än från Storfjäten, men leden går längre i skogsterräng, vilket ökar risken för björnmöten.

Här ser man norra änden av Sömlingshågna, där vi gick ner för att sedan vika av söderut mot Storfjäten igen.

Fjätervålen och Städjan fick vara med på samma bild igen.

En till bild på Städjan...

...och så Nipfjället.

Här har man lite bättre sikt mot Sylarna (med glaciären till vänster i bild) och Helags (spetsiga toppen till höger). Det är riktigt trevliga fjäll båda två, men närmare dem än så här kommer vi inte i år.

När utsikten var dokumenterad och mackan uppäten tillbringades en stund i vågrätt läge. Bland det bästa med fjällen är att man kan vältra sig på marken hur man vill utan att få fästingar!

Sedermera var det dock dags att röra på spelet igen för att ta sig tillbaka ner.

Molnen hopade sig alltmer, men när det emellanåt blev soligt en stund fick man passa på att fota. Här tittar vi tillbaka mot fjälltoppen.

Nu går det ner bland småträden igen, och bara den sista biten mot parkeringen återstår. Detta får bli reportagets sista bild.